Melker 25/5-10 - 28/9-10

Kan jag få hoppa av livets tåg? Bara för en liten stund? För jag orkar inte mer, det gör för ont & jag vill träffa min lille pojke. Bara för en liten stund.
Jag vet inte hur jag ska klara av detta, jag vet inte hur livet ska fortsätta, ingenting kommer någonsin bli det samma. Hur ska jag kunna leva utan dig? På så kort tid blev du mitt liv, min glädje, något att alltid längta hem till, jag var aldrig ensam, du var alltid där. Du var verkligen alltid där, var jag än befann mig så var du aldrig mer än ett par meter ifrån. Vem ska nu hålla mig sällskap när jag somnar i soffan? Vem ska hålla mig sällskap när jag lagar mat eller när jag äter? Vem ska läsa posten med mig och hjälpa mig att plugga eller bara sitta framför datorn? Vem ska hjälpa mig med sminket eller toapappret? Vem ska nu dricka vatten från alla skålar, alla glas och alla kranar? Vem ska nu sova på min huvudkudde alldeles bredvid mig om nätterna? Jag vill inte välja att tro på verkligheten, jag kan inte tro på verkligheten, hur kan detta vara sant? Det är rysligt ensamt där hemma och det är väldigt, väldigt tyst. Gravplatsen där ute gör sig påmind och blodet på vägen lika så.

Vad såg du på vägen Melker? Du brukar ju aldrig gå dit. Ingenting blev som det var planerat igår och tänk om detta aldrig hade behövt ske. Varför släppte jag ut dig igår? Varför lät jag dig bli en utekatt? Jag tyckte väl det var konstigt när du inte följde med in och det var väldigt konstigt att någon ringde mig och frågade efter Lennart. Men ingenting varade konstigt när damen i telefonen sa att hon kört på dig, att du faktiskt var död och att du låg där ute vid vägkanten. Och där låg du min lille, lille pojke och du var fortfarande varm och du var fortfarande jättefin. Tänk om vi bara hade kommit hem en liten stund tidigare. Då hade jag inte suttit här hos mina föräldrar för att allt är så verkligt där hemma.

Varför är livet så orättvist? Du var världens lyckligaste katt. Jag vill ha dig här. Du skulle finnas i mitt liv och vi skulle ju bli gamla ihop. Du var en på miljonen. En vän som dig hittar man inte två gånger under en livstid. Huset är spöklikt, det känns inte som hemma längre, det fattas dig. Husse fattas dig. Och jag fattas dig.