Fruktansvärt!

Det hemska "talet" är över. Och det var fruktansvärt! Jag hade helt glömt bort hur fruktansvärt jobbigt det är att prata inför en publik. Hur hjärtat dunkar så hårt & fort att man knappt kan andas, att allt man tänkt säga bara försvinner & helt plötsligt står man där & vet inte vad man har sagt lr vad man ska säga. Att pappret framför sig med ord på något sätt inte längre går att läsa.
Det var fruktansvärt & när det var över kände jag ingen lättnad, jag kände bara en fruktansvärd ångest över att jag hade gjort bort mig inför hela klassen, att ingenting blev som jag hade tänkt.

Men så är man också så jäkla självkritisk & det är jag som dömer mig hårdast. Vi fick smålappar med kommentarer från alla i klassen & det var faktiskt himla söta små lappar med väldigt fina & positiva ord & en del tips att tänka på tills nästa gång. Egentligen var det kanske inte så farligt som jag trodde & dessutom är det inte hela världen så varför trycker man själ ner sig så otroligt mycket?

Mer & mer börjar jag nu känna en lättnad över att det är gjort, att jag nu kan fortsätta med livet & alla andra tusentals saker jag behöver plugga på. Nästa onsdag när resten av klassen gör sina tal kommer jag sitta där & känna hur ångesten växer fram & känna mig precis lika missnöjd som idag. Efter 24 år känner jag mig själv ganska väl i vissa tillfällen & skönt är väl det!