En hemlighet

Jag har inte vågat berätta något, för jag har varit rädd för att känslan ska försvinna igen. Men sen ungefär en månad tillbaka har jag inte varit lika nojig över hur jag ser ut. Jag tror att det är en rad händelser som fick mig att stänga ner.
Min kära arbetskamrat skrev en kommentar och sa "Lita på dig själv så att du kan sen ge andra självförtroende när de börjar träna för dig!!!". Och hur jäkla rätt är inte det? Hur ska jag kunna vara en Hälsocoach & predika om hälsa när jag har världens mest osunda tankar?
Sen tog jag mig i kragen & våga mig ner till sranden, and guess what, hur många supersmala träningsbrudar fanns där? Betydligt färre än vad hade trott & varit rädd över! De flesta ser ut som alla andra, lite hull där, lite mage där men inte en jäkel bryr sig! Människor ligger för sören & käkar bullar & kakor & muffins & ostbågar!! Hur jäkla härligt är inte det? Människor njuter av livet & har kul!

Så jag har inte tränat ordenligt på en månad (DEN ENDA NOJAN JAG HAR DÄR ÄR ATT JAG BÖRJAR SOM HÄLSOCOACH OTRÄNAD!), blir jag sugen på en bit choklad eller en kaka lr ett helt paket så äter jag det! Och här är det...jag har inte gått upp ett jävla gram, inte för att jag har vägt mig, men jag ser ju hur jag ser ut, jag vet inte om det är för att jag dricker Herbalife emellanåt eller om det är för att jag slutat bry mig. Men härligt är det iaf!

Jag hoppas att jag aldrig kommer bli sån igen.