Down, down, down, down, down

"Vad är det med dig, vad är det för fel?"
"Det är ingenting"
"Men du städar inte, du slänger dina saker överallt, du lagar inte mat"

Är det min livsuppgift här i livet? Jag är född till kvinna, därför är det också mitt jobb att hålla hushållet till liv?
Mannens sysslor är att fixa allt som är i sönder och klippa gräsmattan? (hur ofta händer det jämfört med de dagliga sysslorna?)

Nej det är klart att min käre sambo kanske inte menade det så som det kom ut. Och det är ju jättekul att han märker ens downperiod. Varför har jag så svårt att prata med honom? Det är mycket enklare att skriva en lapp, där det står att jag är trött, känner mig ganska utmattad, har sjukt mycket att göra i skolan, är ledsen för att jag förlorat min katt.

När han mår dåligt kan jag göra allt, jag städar, lagar mat, diskar, tvättar och viker hans tvätt och lägger den på sängen, jag pysslar om honom. Om jag mår dåligt pausas allt och när jag mår bra igen har jag dubbelt så mycket att göra för att ingenting har blivit gjort.

Vi prioriterar olika saker, tänk om vi alltid hade kunnat hjälpas åt. Min pojkvän är underbar på alla sätt och vis, han jobbar & sliter & hjälper till en del här hemma. Men jag önskar att vissa saker kunde bli lika självklara för honom som de är för mig.

Jag har idag diskat (hans jobb!), fått skitont i ryggen av att diska (?!) och nu ska jag laga korvstroganoff med massor av rotfrukter & sallad. Sen ska jag plugga lite till. Imorgon är provet, efter det blir det spin/puls & sen är v.40 slut. Ska njuta av fredagen & lördagen, börja leva lite, festa lite, höra av mig till mina vänner & sen är det dags att plugga igen till anatomin.