ETT STORT FETT KLAGOMOLN

Det sköna med att vara ute & gå i regnet är att man möter ingen, man är nästan helt själv & havet är sådär läskigt mörkt som det är när något spökar i luften. Det är där jag läker min själ, där jag växte upp & det finns inget vackrare ställe.

Jag lova mig själv att inte göra denna bloggen för personlig, vilket inte funkar eftersom jag mår bra av att skriva av mig. Jag får väl helt enkelt radera denna också.
Det är mycket som får mig att må dåligt just nu, den största grejen som alltid kommer vara den största grejen är det eviga kroppsfixeringstjatet, på en vecka har jag hamnat i en fruktansvärd dålig svacka & jag kan inte göra något för att ta mig ur den, så jag äter & mår dåligt & äter & mår ännu sämre & så går jag upp i vikt, mkt, & mår ännu mer sämre. Detta går ut över Lelle & han får ta mitt dåliga humör. Sen är han också världsbäst på att köpa hem massa onyttigheter, trots att jag ber honom att låta bli för jag kan sen inte låta bli att äta det & han äter knappt någonting. Härlig cirkel. En gång sa jag att jag hade världens bästa pojkvän, han är ju världens snällaste & skulle aldrig göra något dumt & han skulle aldrig göra så att min historia upprepade sig. Men det räcker inte att vara snäll, jag har en pojkvän som ofta inte känns en dag över 15. Han fattar inte att i livet ingår vardagliga rutiner, såsom att städa & plocka undan efter sig, köpa hem mat när den är slut, kanske t.o.m. att man kan laga mat till sin flickvän när hon jobbat hela dagen & sen tränat & kommer hem 21.30. Alla saker som känns fullkomligt klara för mig är dessvärre genomskinliga för honom. Och jag blir helt matt, för jag orkar inte mer. Jag orkar inte att städa både min lägenhet & hans hus. Jag orkar inte att alltid handla hem mat lr att alltid laga den, och jag orkar verkligen inte att agera vuxen & mamma 24 timmar om dygnet, ibland vill jag bara ta hand om mig själv men någonstans glöms lilla (för tillfället stora) jag bort & hur fan kan jag egentligen vara så egoistiskt & krävande över något så litet & betydelselöst. Jag har ju världens bästa pojkvän. Men så varför ser jag då inte alls det längre?
Och allt, allt bottnar i att jag inte har några jävla rutiner. Jag är för fan inte människa längre. Jag längtar efter det nya jobbet imorgon & jag hoppas att allt kommer gå bra & att jag kommer trivas & att jag kommer få mycket jobb.

Och ja, jag mår faktiskt lite dåligt över att det snart är dags att skicka in ansökan till skolorna, för det betyder att jag måste sätta mig ner & ta tiden att skriva ihop något. Fy!

Annars mår jag väll ganska så bra :)